Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

3e sön i fastetid - predikan

Aktuella texter

Kampen mot ondskan

1 Kung 18:26-29, 36-39

Upp 3:14-19

Mark 9:14-32

Ps 25:12-22

 

Jag läste tidningen häromdagen: Skottlossning på en skola i Frankrike, svält i Afrika, Europa kollapsar, våldtäkter, spioner och populism. Människor kämpar mot ondskan över hela vår jord.
En tanke far genom huvudet på mig, samma tanke som farit omkring därinne allt oftare den sista tiden…. Och den handlar just om den sista tiden: är detta början på slutet? Är detta kaos, krigslarm, naturförstöring och människohat en indikation på att vi faktiskt befinner oss i den sista tiden, att Jesus snart kommer tillbaka?
Tanken väcker oro i mig, en oro som gnager på min vanligtvis så tillitsfulla och jämnmodiga tro på tryggheten. Samhället är inte så tryggt längre, människor går inte alltid att lita på, Gud känns långt borta ibland och plötsligt känner jag inte bara oro utan också rädsla. Jag blir rädd, rädd för framtiden, rädd för vad som ska hända, rädd för att jag inte kan lita på mina medmänniskor, på polisen, på samhällets trygga säkerhetsnät, rädd för mäktiga människor som använder stora ord och skrämmer mig på allvar!!!
Jag känner igen mig i Pappan till sonen med grav epilepsi som vi läste om i texten. Han har tagit med sig sin son till lärjungarna för att de ska bota sonen från sjukdomen, men de misslyckas med sitt uppdrag – pojken förblir sjuk. Han känns lite uppgiven. Jag har skrivit om allt jag oroar mig för på internet och sociala media, jag har talat med min man, med släkten, vännerna och arbetskamraterna om min oro – ingen har lyckats stilla den, alla har misslyckats och min oro och rädsla kvarstår och har tom ökat en grad.
Man kan lugnt säga att det ser mörkt ut för den epileptiske sonen, för vår värld, för freden och för mänskligheten.
Men så kommer Jesus. Han inser att lärjungarna misslyckats, att mänskligheten, släktet inte vill tro och han frågar sig högt hur länge han måste bli hos dem, stå ut med dem som inte vill tro!
Sverige är världens mest sekulariserade land, mänskligheten, släktet vill inte tro på Guds son, nej, vi reder oss bra själva vi! Behöver ingen Gud, vi har Zlatan, behöver ingen medmänsklighet, vi har facebook, behöver inget hopp om evighet och kärlek, det ordnar sig nog och drabbar troligen inte oss. Nej, vi reder oss bra själva vi ---- och så blir det som det blir….
Vi är som lärjungarna och gör så gott vi kan. Men vi lyckas inte driva ut vare sig pojkens sjukdom eller min orosrädsla. Varför???
Problemet är inte Guds ovilja att vilja bota pojken eller göra mig trygg igen. Problemet beror på folkets och min vilja att tro att Gud faktiskt kan.
Två saker: för det första så säger Jesus att vi inte VILL tro, han säger inte att vi inte KAN tro, utan att vi inte VILL tro… alltså är det något som går att förändra. Min vilja kan vara hård som sten, men om det kniper riktigt så är det full möjligt att ändra på den – och jag vill inte vara orolig och rädd – jag kan tro, om jag vågar och vill…. Och jag tror jag vill och vågar – tro alltså. Och då agerar Jesus, han helar pojken och tar min utsträckta hand och hjälper mig vidare, ur den förlamande rädslan.
Vilket verktyg har Jesus gett oss som lärjungarna inte hade där och då?
Jo, han gav oss bönen. Att be är att prata med Gud, att be är att sätta ord på sin tro, bön är din tro som vänder sig till Gud.
Pappan vädjar till Jesus om hjälp, förbarmande, och lägger till, liksom lite i förbigående: om du kan… Jesus kan och säger att allt är möjligt för den som tror. Då slutar pappan prata i normal samtalston till Jesus, för det har han gjort innan. Nu ropar han högt så alla hör: Jag tror! Hjälp min otro!!! Pappan sätter ord på sin tro, och orden blir en bön som räcker och blir över för att Jesus ska kunna göra pojken frisk, helt frisk. Allt är möjligt för den som tror.
Men lärjungarna bad väl, kanske du invänder.
Jo, det gjorde de och de lärde sig att be av Jesus själv. Men dagens berättelse visar att de försökte bota pojken av sig själva, i sin egen kraft. Lärjungarnas uppgift var/är omöjlig för en människa, den är större än de mäktar med – de tjänar Jesus Kristus, Guds, Skaparens son och det är hans verk de ska utföra – och för Gud är inget omöjligt.
Därför drivs lärjungarna, mänskligheten och vi här inne, vi drivs till att be, att tro, av hjärtat, för allt annat är omöjligt, hopplöst och lönlöst när det kommer till Guds mäktiga gärningar. Men när vi vill, när vi tror och när vi tar steget ut i världen och in samtidigt, in i hjärtat för att hämta kraft från Gud och omvandlar vår tro till bön så kan vi få vara med om märkliga ting. Det vet jag!
I kampen mot det onda är bönen vårt bästa vapen. Tillbaka till min oro och rädsla – jag tror att jag delar den med många i vår värld, det känns som om loppet är kört och att ingenting vi gör kan längre göra någon skillnad. Vi kan sluta förstöra vår natur, sluta vara elaka/onda och utnyttja varandra och systemen, och det SKA vi också göra – men vi klarar det alltså inte själva. Kampen mot ondskan förlorar vi om vi går i egen kraft – MEN om vi sätter ord på vår tro, ber till Gud om styrka, kraft, visdom och mod så går vi hand i hand med den som redan besegrat allt ont en gång för alla.
Vill vi att Guds vilja ska ske på jorden? Vill vi vara med i kampen mot allt ont? Vill vi se det omöjliga bli möjligt? Vill vi dela glädjen med Fadern och sonen? Vill vi bli fria från oro och rädsla som gör oss handlingsförlamade? Be… ropa till Gud:
Jag tror, hjälp min otro!!! Ske Guds vilja, Amen!

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:51

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Kommentarer

 

Skriv ett meddelande

Namn
(obligatorisk):
URL
(hemsida/blogg):
E-post
(visas ej):
Meddelande:

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

Betraktelser/reflektioner

HSP

Predikningar

Återbruk

Arkiv

 2018

 2017

 2016

 2015

 2014

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.