Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

3e sön e tref. predikan

Förlorad och återfunnen

Jes 66:12-14

1 Petr 5:5-11

Luk 15:11-32

Ps 119:170-176

 

Predikan 3:e söndagen efter trefaldighet:
Åh, det har hänt sååå många gånger att jag känt som den äldre brodern och på ett eller annat sätt gett uttryck för det: det är inte rättvist!!! Det finns så mycket här i världen som inte är rättvist. Varför ska somliga ha allt och andra inget? Varför ska en del kunna frossa medan andra svälter? Varför ska en del leva i fred och frihet medan andra lider under förtryck? Varför ska han som slösat bort allt få en fest?
Och så finns det annat, lite mindre, som också kan upplevas som orättvist: Varför kan andra behärska datorer och internet men inte jag? Varför fick de mycket mer löneförhöjning, presenter, glass, talang än jag? Varför fick han gödkalven och inte jag? Varför???
Jag har många gånger sagt till min dotter att livet inte är rättvist, men efter att ha läst söndagens texter inser jag att jag har fel. Det finns en sak som är rättvis: det finns en gudomlig rättvisa: Jesu död på korset: gäller för dig, för mig och för alla.
Vi människor är alla kallade till Guds eviga härlighet genom Kristus. Vi människor är alla älskade av Gud
Vi är alla välkomna till Gud: oavsett om vi slösat bort vårt liv på en massa strul som inte gjort Gud glad, eller om vi stretat på i våra liv och hållit fast vid vår tro, mer eller mindre glädjefullt.
Vi människor är olika på alla möjliga sätt: vi har olika utseende, olika temperament, olika mått av tålamod, olika inställningar till livet som sådant.
Bröderna i liknelsen är sannerligen olika, och de väljer att leva sina liv på olika sätt. Man skulle kunna säga att en lever i nuet och den andre för framtiden. Eller tala om dem i termer om ordentlig eller slarver… men till syvende och sist är båda Faderns söner, hans avbilder och båda är älskade.
Som Guds avbilder så är vi lika olika. Men vi är fortfarande Guds avbilder. Och den gudomliga rättvisan gäller…
För mig blir den en livboj, en frälsarkrans, en flytväst när jag går ner mig i min mänsklighets djupa vatten, När jag irriterar mig på folk i allmänhet och synnerhet, tycker att allt är orättvist, och när jag börjar fokusera på tokigheter och sätter mig själv på höga hästar iklädd präktighetens vackra trasor…
Livbojar, frälsarkransar och flytvästar är bilder av Jesu Kristi död och uppståndelse, det som räddar mig från att bli bitter, avundsjuk och till ingen nytta för Guds rike.
Dagens texter visar på den gudomliga rättvisan: Guds barn ska bli burna i famnen och gungade på knäet – allt utifrån vad de behöver eller vad som är lämpligt för stunden.
Gud ser till vars och ens behov. Vi behöver också göra det, se till vars och ens behov, i all vår mänsklighet, med alla de begränsningar vi har som människor – men hur ska det gå till??? Vad ska vi göra, för att växa?


Episteltexten ger en hel del goda råd:
Klä er i ödmjukhet mot varandra.
Kasta era bekymmer på Gud
Var orubbliga i tron


Och det är nog lättare sagt än gjort tänker jag… allt det där kräver tålamod, tålamod med andra och mig själv, det kräver kärlek, kärlek till andra och mig själv. Det kräver ödmjukhet: ödmjukhet inför vars och ens livsberättelse. Tänk på det som Björn sjöng nyss, ingen vet allt om vad du och jag gått igenom, ingen mer än Jesus…
Det handlar också om träning: andlig träning, i att älska och ha fördrag med sina medmänniskor. Andlig träning i att lita på att Gud tar hand om våra bekymmer, oroshärdar och lidanden. Andlig träning i att tro att Gud är med genom allt, och ger stöd, styrka, fasthet och ro, och gläds med oss tiden är inne.
Redskapen för denna träning heter Bön, Bibel och Gemenskap/samtal med andra som tränar.
Episteltexten kompletterar rådgivningen med löften, fantastiska löften:
Gud har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, han sörjer för er och upphöjer er när tiden är inne…
Om ni får lida en kort tid skall Gud upprätta er, stödja er och ge er fasthet.
Båda sönerna i dagens text var kallade, älskade och sörjda för. Den äldre sonen, som kanske var rädd för vad broderns hemkomst skulle få för konsekvenser för hans framtid, fick visshet i att allt som Fadern lovat honom fortfarande var hans. Den yngre sonen fick lida en kort tid, men blev upprättad av sin Far.
Dagens rubrik är förlorad och återfunnen. Det är vår tröst och vår lycka. När vi går vilse i livet – oavsett vad det handlar om, så gäller den gudomliga rättvisan.

Gud tar emot dig med glädje och kärlek

Gud upprättar dig

Du är älskad, efterlängtad och sedd - av Gud...
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:31

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

3e sön e tref - andakt vid helgsmål

musik vid helgsmål och jag lät bli texterna för att fokusera på något annat.

Vi har precis sjungit psalmen 752, Över berg och dal, och den knyter jag an till litegrand

Andakt vid Helgsmål
När hon gick i väggen med dunder och brak fick hon, förutom tabletter och sjukskrivning, en hemläxa av sin läkare:
Varje dag ska du gå ut i naturen och finna något som är levande, t.ex. en kattunge, ett blomblad, en trädstam, en gråsugga, en gräsmatta. När du funnit det ska du betrakta det levande med alla dina sinnen. Du ska lukta, lyssna, känna, se och gärna smaka om det är möjligt.
Och det ska få ta tid!!!
När luktade du på en blomma senast? När klappade du på en trädstam, smakade du på ett granbarr, synade en gräsmatta på riktigt nära håll?
Vi fastnar så lätt i elektronikens lockande skärmar, vi fastnar så lätt i vår vuxenroll som gör att vi har svårt för att inspektera sovande kattungar på riktigt nära håll.
När tog du dig tid att begrunda fotosyntesens märkliga relation till oss människor samtidigt som du andas genom ett löv?
När tog du dig tid att fundera över likheter och skillnader mellan din egen hand och en yngre eller äldre hand som du håller i din.
När tog du dig tid för en stund med dig själv och gjorde ingenting väldigt medvetet?
I morgon är det söndag. Guds och kyrkans vilodag, och gissa vad – jag ska jobba! Så frågan är när jag ska ta min vilodag? Eller ännu värre: gör jag det??
I vår värld bygger vi våra liv kring det vi gör:
våra jobb, våra fritidsaktiviteter, våra renoveringar, våra resor…
Det är inte helt enkelt att hålla vilodag och göra ingenting så som tanken en gång kanske var…

Jag tänker att en vilodag för oss idag är att ta tid från sådant vi normalt gör, och istället följa doktorns råd, gå ut i naturen och finna något levande att vara med en stund.
Gud satte oss människor att råda över naturen och djuren, och om vi ”glömmer” bort dem och fokuserar på annat så förlorar vi en del av oss själva tänker jag. Vi förlorar kontakten med det som vi fått ansvar för och vi förlorar kontakten med en del av oss själva, vi förlorar kontakten med vårt inre, vi förlorar kontakten med Gud.
Denna andakt riktar jag lika mycket till mig själv som till dig som lyssnar…. Frågan är hur många av oss som i morgon kommer gå ut och söka naturen, bygga på relationen och finna Gud?
Fåglarna vill sjunga, blommorna blomma och gräsmattan bära dina bara fötter: Gå i frid, lev Guds nu och ta emot stunden, kärleken och nåden ur hans hand.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:29

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Midsommardagen - predikan

1 Mos 9:8-17

Kol 1:21-23

Mark 6:30-44

Ps 104:1-13

Dagens evangelietext hör till en av mina absoluta favoriter…
Den har nästan allt:
En utomhusbankett med 5000 hungriga män som söker en herde, Här finns massa paralleller till Israels uttåg ur Egypten, en hel del till den sista måltiden, samt en jesuansk tankevurpa som inleder en hel rad av tal om rent och orent, allt omsvept i ett mycket omtalat underverk, signerat Jesus själv.

Vi börjar med banketten: i textavsnittet innan har Herodes haft inomhusbankett, en tillställning med flera upphöjda män med makt, det serverades otroligt mycket god mat och dryck samt underhållning. en underhållning som resulterade i att Johannes döparens huvud visades upp på ett fat… Läs gärna om det hemma

I Jesu utomhusbankett serveras 5000 upproriska män av okänt ursprung, troligen är inte alla judar, men samtliga är längtar efter action, ledarskap och så småningom mat.
Det här är en orolig tid, romarna är svåra att tjäna under och många längtar efter att få bli fria, att själva få välja vem som ska regera,
Men längtar efter en Messias som ska göra Israels folk stort igen.

Troligen är de 5000 männen som samlats i avskildhet, långt borta från hem, by och stad, och de vill slåss, de är redo att gå i strid mot romarna. Evangelisten säger att de var som får utan herde… när vi tänker på en herde så är det ju den fridsamme varianten, men det fanns på den här tiden en alternativ bild av herden:
en herde som rustade män till strid, en ledare typ Josua som segrade i Guds namn.
Tänk er 5000 män som gärna vill slåss, som troligen inte hör till mest ödmjuka, milda och timida männen i byn … och de vill ha Jesus som sin herde, sin ledare, sin härförare…
Nu är det ju INTE riktigt det Jesus har tänkt, och han undervisar folkmassan om något som får dem att stanna kvar, för när kvällen kommer är 5000 män kvar som inte har ätit något på hela dagen..

Det är nog inte så konstigt att lärjungarna helst skulle vilja skicka bort de 5000 männen med upprorslängtan i sina hjärtan. Kan de inte gå och fixa mat själva någonstans: tycker de…
Jesus har som så ofta andra planer, han bestämmer sig för att lärjungarna ska fixa mat åt allihopa.

De går igenom människomassan och skrapar ihop det som finns och vi inser med lärjungarna, att fem bröd och två fiskar knappast ens räcker att mätta Jesus och lärjungarna

I texten återfinns fler paralleller till Israels uttåg ur Egypten, precis som Mose gjorde, så delas männen in i grupper/matlag om hundra eller femtio st i varje. Och här kommer den jesuanska tankevurpan: judar tillagade och tillagar mat på ett mycket speciellt sätt och man åt inte gärna tillsammans med vem som helst, framför allt inte någon som var hängiven jude. Här ska de äta tillsammans med en massa andra människor som de inte känner, eller har koll på… och maten tillagas i det fria… Kan nog ha varit en utmaning för många av dem.
Ni minns kanske folket i öknen som knorrade och klagade inför Mose för att de var hungriga och inte hade något att äta.
Här knorras det också, och lärjungarna frågar Jesus till råds…
Lärjungarnas insats som administratörer, servitörer och tjänare ger en extra krydda till banketten och visar på vikten av att följa Jesu märkliga vägar och tilltag, även om de inte alltid tycks logiska.

Vi har också en tydlig parallell till den sista måltiden när Jesus bad tackbönen, bröt bröden och gav åt lärjungarna att dela ut åt folket.
Det är en påtaglig likhet mellan Jesus själv och brödet som räcker åt alla, tillfredsställer alla behov, och dessutom blir över.
Vi människor klarar inte av att leva på egen hand, vår synd är stor och våra brister många. - Jesus ger sitt liv för oss alla så vi får leva.
Israels folk, 12 stammar, i öknen fick vara med om undret att varje morgon finna det som kom att kallas manna på marken i deras läger. Ny manna varje morgon - och de blev mätta och överlevde.
De 5000 männen fick vara med om undret att fem bröd och två fiskar mättade alla till fullo och 12 korgar blev över – och de blev mätta.
Alla människor erbjuds evigt liv genom Jesus Kristus.
Inget är omöjligt för Gud, vår skapare och räddare.

I svåra, mörka tider har detta alltid varit ett hopp för många människor – och det är det också för mig.

I går hörde jag om unga flickor i Indien som hålls fångna i prostitution och den förtvivlan som jag känner är enorm, om än inte i närheten av den helvetesmardrömsförtvivlan som flickorna måste lever i varje timma, dag, vecka, månad och år.
I sådana stunder måste jag sätta mitt hopp till Gud, att han ska göra det omöjliga, sända människor som kan rädda dessa flickor ur deras helvete och förvandla en omöjlig situation till ett bättre liv.
När jag tänker på människorna som svälter ihjäl i Afrika just nu måste jag sätta mitt hopp till Gud, jag hoppas att något som är utanför min fattnings- och fantasiförmåga kan få ske, så dessa människor kan få överleva.
Och när jag inser att räddningen kommit och kommer försent till oändligt många människor, tänker jag på Jesu Kristi död på korset, en död som gav alla de som inte blivit räddade, en gratis inträdesbiljett till himlen; och där alla sår blir läkta, alla sorger utplånade, och alla tårar torkade…
Undret med de fem bröden och två fiskarna gav en oerhörd genklang bland människorna och händelsen blev så känd att den är omtalad i samtliga fyra evangelierna.

Och jag kan inte låta bli att undra vilket gudagivet under i vår tid, skulle bli så omtalat att det blev känt över hela världen..

Att ta hand om varandra är att dela gemenskap, bröd och hopp.
Att leva i svåra tider är att våga tro, och hoppas på en himlabankett där livets bröd står i centrum och är en del av oss alla.

 

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:24

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

1:e efter tref. - predikan

Vårt dop

1 Mos 7:11-23

Apg 8:26-39

Matt 3:11-12

Ps 66:5-2

 

Mellan textläsningarna fick alla gå fram till koret där jag placerat ut ett antal frågor på lappar. I anslutning till en av frågorna fanns en spegel, och frågorna löd Vad ser du i spegeln? Vem ser du i spegeln?

Vad ser du i dopets vattenspegel? Vad betyder ditt dop för dig? Vad innebär det för dig att du delar ditt dop med Jesus Kristus själv?

Simul justus et peccator: vi är både syndare och rättfärdiga på en och samma gång - vilka tankar väcker det påståendet i dig?

Vad såg du i spegeln – vem såg du?
Vad såg du i dopets vattenspegel
Vad betyder ditt dop för dig
Simul justus et peccator – gäller det dig och mig med? Är vi både syndare och rättfärdiga på en och samma gång, samtidigt? Hur fungerar det?
Vad betyder det för dig att du delar ditt dop med Jesus Kristus?


Så många frågor….
Våra svar är kanske trevande och tveksamma, vi kanske inte är riktigt säkra på om vi verkligen har rätt eller om vi är ute och åker vagn tillsammans med den etiopiske hovmannen och egentligen inte fattar något…

Tack gode Gud för den etiopiske hovmannen och Filippos, som visar oss en helt oslagbar metod när det gäller bibeltexter och frågor som vi känner oss små och osäkra inför.

Det bästa vore att vi nu gjorde som etiopiern och Filippos: satte oss alla tillsammans, eller kanske i två grupper, och pratade om ”svaren” som vi gav på frågorna, men det kanske inte riktigt är läge för det eller…. Jag är flexibel…. Annars får ni gärna ta det efteråt vid fikat – och då fick jag det sagt. Det är fika efteråt

Vi tar frågorna, en i taget…
Vad såg du i spegeln: En människa

Vem såg du i spegeln: Dig själv, och Guds avbild, en annans nästa, en medmänniska.

Vad såg du i dopets vattenspegel? En suddig bild av dig själv, en reflektion, en skugga, ett blänk, glittrande vatten, livets vatten, frälsningen, nåd, en gåva från Gud… ett löfte om evigt liv

Vad betyder ditt dop för dig? Den frågan har jag funderat länge över och jag är långt ifrån färdig med något svar… de tankar jag bollar med just nu rör sig mycket om jag någonsin kommer förstå vad det var som jag var med om. Jag skulle konfirmera mig och var barnvälsignad, så dopet var en nödvändighet och väldigt viktigt för mig. Vad var det som hände där egentligen i stunden, i vattnet, när hela jag sänktes ner och stod upp igen efteråt? Hände något just då, var det ett förbund eller en gåva som jag tog emot?
Ja, ni hör… det är en del som surrar där uppe… dessutom en filmsekvens från internet: en liten kille som ska döpa sig, han står i knähögt vatten och man ser att det spritter i hela honom av iver att få bli döpt… prästen bakom honom pratar och pratar och pratar och plötsligt utbrister killen: I can´t wait! Nu kan jag inte vänta längre!!! Så han doppar hela sig i vattnet med ett plums och prästen hänger inte med i svängarna, men brister naturligtvis ut i skratt… och jag med… I Svenska Kyrkan döper vi fler vuxna nu än någonsin, och dopet tycks fortfarande vara viktigt i vårt sekulariserade land – och det måste betyda något tänker jag.

Simul justus et peccator – Luther var en riktig grubblare och så gillade han att äta gott och dricka öl samtidigt som han diskuterade med de som för tillfället gästade hans hem.
I en tid där avlatsbrev och botgöring var vardag, kände Luther att omvärlden hade missat något väsentligt i Bibelns budskap: dopets gåva att göra oss miserabla syndare till rättfärdiga människor. Dopet är en gåva av nåd som förvandlar oss på något sätt, vill blir liksom en bättre version/upplaga av oss själva genom dopets gåva. Vi blir inte perfekta människor, fria från misstag, snedsteg och klavertramp, men vi blir ändå rättfärdiggjorda genom Jesus Kristus, vi är syndare och rättfärdiggjorda samtidigt, på en gång och både och… och därmed är vi framme vid vår sista fråga:
Du och jag delar vårt dop med Jesus Kristus.
Vad betyder det???

Gustav Wingren hette en känd teolog som i mångt och mycket liknade Luther… han hade humör så det stänkte om det och han älskade att debattera med dem som inte tyckte som han. (Fast han visste att han hade rätt)
Men han förklarade dopet så att till och med jag förstod det lite bättre och nu ska jag försöka krympa ihop 129 sidor till några meningar: önska mig lycka till…
Ni vet Adam och Eva: de skapades av Gud och levde ett liv fritt från synd och elände… de hade bara en regel att följa: käka inte frukten i trädet där borta – det är ju som att be någon inte tänka på en rosa elefant – hur många tänker på rosa elefanter just nu???
Ni vet hur det gick… de smaskade i sig kunskapens frukt, bröt det enda bud de hade att förhålla sig till och blev utkörda till att leva det liv vi lever idag,,, med alla fel och brister, bekymmer som vi bär på. Och de förökade sig och blev fler…. Gud gör något radikalt och ber Noa bygga en båt… hjälpte det??? Icke, sa nicke.. människan föll snart in i gamla vanor och rutiner igen…
Trots tio Guds bud, slaveri, befrielser och en massa profeter så blir det inte bättre. Gud gör något drastiskt: låter sig födas som människan Jesus och i dopet hamnar Jesus på ”samma nivå” som alla vi andra… Jesus blir som vi, fast han är Gud, och när han sedan övervinner döden och segrar över allt ont, så leder han oss hem till Gud genom sig själv…. Genom dopet följer vi så Jesus och när han dör för oss, så får vi evigt liv genom honom.

Vårt dop, ger oss gemenskap med Gud, vi är dem vi är, samtidigt syndare och ändå rättfärdiga genom Jesus Kristus dop och uppståndelse. Vårt dop är som Noaks båt och vi får åka med i den fast världen går under och allt måste bli nytt igen.

Vårt dop, ger oss den heliga Ande som hjälper oss att tillsammans förstå kluriga frågor och bibeltexter som förbryllar. Vårt dop ger oss gemenskap med andra kristna här i Skärsta/Ölmsta-dalen och i hela världen….
Vi är inte ensamma, vi är många och vi är ett i Jesus Kristus.

 


 

 

 

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:21

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

sön före pingst - betraktelse

Hjälparen kommer

1 kung 19:9-16

Apg 1:12-14

Joh 16:12-15

Ps 33:18-22

Idag ska vi få följa med Elia in i en grotta vid berget Horeb
Jag lider av livlig fantasi, Så när jag läste texten om Elia så var jag snabbt där, tillsammans med Elia i grottan, funderar över hans känslor… och tänker att han nog kände sig ensam och han fruktade för sitt liv.
Gud säger åt Elia att ta plats på berget inför Herren Gud som ska gå fram där. Men Elia tycks bli kvar i grottan, kanske beroende på det kaos som bryter loss där utanför. Vad Elia kan ha tänkt/känt: plötsligt bryter en våldsamt stark storm ut, en storm som klyver berg och krossade klippor – berget och grottan måste ha skakat runt omkring Elia… Därefter kommer ett jordskalv och slutligen eld.
Redan efter stormen hade jag varit vettförskrämd och fruktat Guds väldiga makt, för jag hade absolut trott att Gud var i både storm, jordskalv och eld. En mäktig Gud, som skapat allt och som bevisat sin existens för Elia och Baalsprofeterna, säkert skulle han visa sig i naturens kraftyttringar.
Men Gud var inte i vare sig stormen, jordskalvet eller elden.
Först när Elia hör det stillsamma suset vågar han sig fram; kanske berodde det på att naturen lugnat ner sig, eller känner han Guds närvaro, eller är det så att Elia känner till en hemlighet om Guds närvaro i världen?
Gud finns i det lilla, i ett tyst sus, i varje människas hjärta, här och nu och överallt. Guds hjälpare som han sänder till jorden är inte en stark, vis och snabbtänkt krigare i mänsklig skepnad. Nej, det är Guds egen ande, en ande vi människor inte kan se, inte kan fånga i en ask eller styra dit vi behagar. Gud är inte en rytande storm som krossar berg, inte heller är Gud som en jordbävning som lämnar förödande spår efter sig, eller en eld som bränner bort allt liv och lämnar aska efter sig.
Gud Fader, Guds Ande, hjälparen, kommer i ett stilla sus, som en duva, som en liten eldslåga.
Under livets alla strapatser, när stormar piskar våra liv, jordbävningar får allt att skaka och darra, när vi blir brända av andra människor eller oss själva, då kommer Gud i ett stilla sus som vill ge oss liv, hopp och förtröstan. Mitt i vardagen, i samhällets alla ljudridåer, under reklampausernas hetsiga budskap, finns ett stilla sus som vill tala till dig och mig. Som vill få oss förstå att vi är Guds älskade barn och att Gud har en uppgift för oss var och en.

Dagens text om Elia är ett hopp till alla oss som lever här på jorden idag, ett löfte om nåd och stöd i tuffa tider.
Att gå på Guds uppdrag, att kämpa fram och uppför berget, att vänta ut stormar och till sist få gå på ytterligare ett uppdrag, sänd av Gud själv, var en verklighet för Elia. Och det är en verklighet för dig och mig här idag. Våra livs historier innehåller både det ena och det andra. Men Gud kallar oss att söka honom där han är. Och även om vi kanske tänker att Gud nog borde vara i allt som är stort, starkt och mäktigt så är det inte där vi ska börja söka. Gå in på din kammare och be i det fördolda, så ska din Fader, som är i det fördolda belöna dig.

 

 


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:16

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Kristihimmelsfärd gökotta - predikan

Aktuella texter

Herre över allting

Dan 7:13-14

Apg 1:1-11/Ef 4:7-13

Joh 17:1-8

Ps 110

 

En dag i slutet på 80-talet åkte min mamma på shoppingtur till A6 i Jönköping – väl där erinrade hon sig en historia som hon hade hört och som hon gärna ville prova. Hon ställde sig mitt i folkvimlet och tittade uppåt och ganska snart var det fler som gjorde exakt som hon, för att också få upptäcka vad det var hon såg. Nöjd och glad över att det fungerade gick hon vidare.
Jag har burit med mig den här historien genom livet, inte bara för att den är kul, eller ett bevis för att min mamma inte är som andra, utan för att den säger något om oss människor. Vi gör gärna detsamma som andra människor gör.
När jag skulle snickra en farstukvist till huset frågade jag grannen hur jag skulle göra och sedan funderade jag tillsammans med pappa om jag skulle gjuta cement i backen på egen hand eller köpa ett färdigt betongfundament att skruva träpelaren i. Jag valde det färdiga fundamentet, men Efter en stunds grävande insåg jag att berget som mitt hus vilar på omöjliggjorde mitt beslut. Jag fick gjuta på egen hand och än så länge håller det.
Vad i hela friden har nu detta med Kristi himmelsfärdsdag undrar kanske någon – jag får vädja till ert tålamod….
När Jesus strax ska gå igenom det svåraste han någonsin gjort – så förbereder han sig genom att fokusera på det ultimata, det viktigaste, på sitt ursprung, på den säkraste grunden av dem alla. Han lyfter blicken mot himlen och riktar sig till Gud den allsmäktige, Fader, Skapare, för evinnerlig tid alltid existerande.
Lärjungarna satt ju samlade runt Jesus, men han vänder sig inte till dem, för de kan inget göra åt hans belägenhet, åt hans nöd, åt hans framtid. De kunde omöjligt förhärliga honom så som Gud skulle göra, de kunde omöjligt ge honom stöd genom den tid som väntade. (Att förhärligas var enligt Johannesevangeliets författare detsamma som att i tron förenas med Gud, att Jesus skulle återgå till den himmelska form han äger hos Gud).
Man kan lugnt säga att Jesus väljer den bästa grunden för att klara av det som väntade – det som måste göras för att Gud skulle bli känd och människosläktet räddat – han väljer att lyfta sin blick mot himlen och lägga allt hos Gud.
Kanske är detta dagens viktigaste lärdom från Jesus till oss här idag. Frågan som ställs är: vilken grund väljer du?
Sverige är det mest sekulariserade landet i hela världen och människor är ohyggligt olyckliga och jag tror att det beror på att så få människor lyfter sin blick mot himlen. Vi rusar fram med blicken riktad i marken, på vägen, i mobilerna, på klockan och inför svåra situationer och livsval så frågar vi människor i vår omgivning om goda råd och försöker göra som dem. Eller så läser vi en bok, en blogg eller går en kurs. Vi kan också söka inåt in i oss själva och tro att vi i oss själva kan finna svaret och grunden för det som ska ske. Men det är så sällan vi är oss själva tillräckliga!!! Ofta står vi där med våra färdigköpta betongfundament och inser att det inte fungerade/att verkligheten såg annorlunda ut än jag tänkt mig. Det är inte världens bästa liknelse – jag vet – men jag tror ni är med mig ändå, annars säg till.
Som sekulariserad svensk är vi ofta beroende av konkreta bevis och tillförlitliga fakta som står nerskrivet i tjusiga staplar och diagram. Vi behöver vara trygga i vår vetskap att SÅ HÄR ÄR DET – det är bevisat, och när det visar sig att det inte är så, blir livet jobbigt!

Kristi himmelfärdsdag vill påminna oss om att lyfta blicken, lägga av alla bördor och grunda hos en allsmäktig, evig Skapare med allsmäktiga möjligheter och vidvinkelblick över tid och jord.
Kristi himmelsfärdsdag är en dag som berättar att allt i livet inte är konkret, statistiskt mätbart eller går att bevisa här och nu.
Ta min hjärna till exempel. Ser ni den? Har ni någonsin känt på den? Har vi egentligen några bevis för att den finns här inne??? Det enda beviset på att den existerar är att jag ibland har huvudvärk och kan, med Guds hjälp och bistånd, klämma ur mig en predikan eller två.
Nåväl.
Min poäng här att vi inte ska glömma bort att rikta vår blick mot himlen och grunda allt som grundas kan hos Gud istället för denna världen. Att vända blicken mot Gud så ofta vi kan, kan väcka viss uppståndelse, men när vi gör det kommer det märkas och människor kommer vilja se det vi ser - och vi kommer ”få kraft när den heliga anden kommer över er, o


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:13

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Bönsöndagen - predikan

Aktuella texter

Bönen

1 Kung3:5-14

Rom 8:24-27

Matt 6:5-8

Ps 13

Luther har sagt, angående bönen:
O, att jag kunde be så som hunden ser på kött-stycket! Hans tankar riktar sig helt mot köttstycket, i övrigt tänker, önskar och hoppas han ingenting!
Kan ni se hunden framför er. Blixt-stilla, koncentrerad, klarvaken, ögonen stadigt fästa på det efterlängtade. Hans tankar är kött, hans önskan är att få sätta tänderna i köttstycket och han hoppas, hoppas, hoppas att så ska ske.
Så önskar Luther att hans bön kunde få vara, koncentrerad och fokuserad i tid, rum och målet: en liten stund med Jesus utan störningsmoment och avbrott. Hoppet är: bönesvar; att Guds vilja ska ske.
Luthers uttryckliga önskan tyder på att detta var något han hade svårt med. ”O, att jag kunde be så..” Och jag känner igen mig själv i hans önskan. Alltför många gånger har något eller någon distraherat mig så att jag tappat fokus på min bön, och ofta, ofta har jag också lämnat min bön för att följa i distraktionens spår.
Tänk att även Luther delar detta problem med mig, och kanske finns det några fler här inne ƒº
Jag önskar också att jag vore som den där hunden – då skulle inget störa mig – då skulle jag kunna formulera min bön i lugn och ro med fokus helt på Gud och det jag tänkt be om.
Men så läser jag dagens text, den sista versen… Er fader vet vad ni behöver, redan innan ni har bett honom om det.
Om Gud nu redan vet vad jag behöver, varför be? Varför ska jag då behöva ta tid från internet, stryktvätt, föräldramöten, för att berätta vad han redan vet?!?!?!
Ibland när min man kommer hem från jobbet så kan jag se på hans gång, hans kroppshållning och hans ansiktsuttryck hur dagen varit. Jag kunde låta mig nöja med det, men vill alltid höra honom sätta ord på det som hans kroppsspråk signalerar. Varför? Jo, för att jag älskar honom och bryr mig om honom.
Gud är vår skapare och han älskar oss med en ofattbart oändlig och outtömlig kärlek. Det är klart att Gud vill höra oss sätta ord på det som han redan vet,… att få sitta ner en stund tillsammans med dig och mig, dela erfarenheter, tankar, förhoppningar, uppgivenhet och hela känsloregistret är en självklarhet för Gud eftersom han älskar oss och bryr sig om oss.
Och vi behöver sätta ord på det som gör ont, nämna vid namn det som tynger eller gläder oss. För när vi gör det, delad glädje – dubbel glädje, delad sorg – halv sorg, när vi sätter ord på livet så är det lättare att gå vidare, släppa taget och kunna ta emot det som Gud vill ge oss.
Gud vill befria oss från bördor för att vi ska bli upprättade, och kunna möta framtiden med tillförsikt. När orden tryter, inte vill formas i vare sig mun, händer, ord, tanke, hjärta eller hjärna, så är det ändå inte kört. Paulus förkunnar i dagens episteltext att den Heliga Ande vädjar för oss inför Gud, och det får vi vila i.
O, att jag kunde be så som hunden ser på kött-stycket! Hans tankar riktar sig helt mot köttstycket, i övrigt tänker, önskar och hoppas han ingenting!
O att jag fick tålamod och expertblicken att vänta in och upptäcka dina svar, Gud.
O att jag fick en längtan i mig att vilja prata med dig om allt, Gud, med mina egna ord, eller Bibelns ord, eller med andras ord.
Gud, tack för att du VILL oss, så att du skapat oss, och uppmanar oss att komma in i det allra heligaste, nalkas dig och be till dig på det sätt som är vårt alldeles egna.
Jesus, tack för att du lärde oss Herrens bön och för att du gått före oss.
Helig Ande, tack för att du ständigt för min talan, att du leder mig till köttstyckena och väcker min längtan, lust och fokusering på det som är viktigt.
Tack för bönesvar som kommer i rättan tid. Och hjälp oss uthärda när vi inte kan finna några.
Vi vill sjunga till din ära Herre, ty du är god mot oss!
Låt din vilja ske i och med våra liv Gud
I Jesu namn
Amen
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:10

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

2:a sön i påsktid - predikan

Akutella texter:

Den kämpande tron

Jes 6:1-3

Hebr 11:23-27

Mark 14:3-9

Psaltaren 130

 

Ett av påskens vittnen är Tomas, lärjungen som blivit känd som en tvivlare, som inte tror på sina vänners ord, som inte litar på deras upplevelser – han behöver få förvissning, ett konkret, handfast bevis på att Jesus verkligen uppstått igen.
Men, det dröjer. Fler och fler får möta Jesus och vittnar om vad de varit med om, men inte Tomas.
Andra människor som hörde vittnesbörden blev övertygade, de trodde utan att ha sett/fått konkreta bevis och blev saliga av detta, men Tomas, han kan bara inte. Senast han såg Jesus satt Jesus fastnaglad vid ett kors och var utan tvekan död – hur skulle han kunna tro???
Tiden går. En hel vecka vandrar Tomas runt, han hör och ser alla lyckliga människor som mött Jesus eller de som tror på ögonvittnen. Han befinner sig i ett läge av förvirring, av frågor, av tvivel, och livet är nog ganska svårt tänker jag, och plötsligt känner jag igen mig själv i Tomas.
I mitt tycke, alltför många gånger, har jag känt tvivlet gnaga på min tro, frågorna hopa sig och urholka min bergfasta förvissning om Guds existens.
Det är nämligen få förunnat att gå genom hela livet och bara tro, saligt tro, och aldrig drabbas av prövning och tvivel.
Många gånger har jag nickat igenkännande/instämmande när någon sagt: att vara kristen är ingen dans på rosor…. Nej, det må så vara, MEN, den enormt stora fördelen är att man inte dansar ensam. Jesus vet vad vi går igenom, han har gjort samma resa, en väldigt mycket svårare resa t.o.m. och han går bredvid mig, bär mig och tar mig igenom. Det påminner mig om när jag var liten och drabbades av växtvärk. Natten kom, men sömnen höll sig borta för benen växte för fort och gjorde ont. Tiden gick så oerhört långsamt – jag ville bara sova och att värken skulle försvinna. Mamma masserade mig och tröstade. En tid senare var allt glömt: jag hade vuxit och blivit en erfarenhet rikare.
Tvivel, att inte kunna tro, att ifrågasätta Gud, är en förutsättning för att tron ska kunna växa, utvecklas och fördjupas tänker jag. Utan tvivel fastnar vi i någon sorts ”barnlängd” och missar en hel del. Därför får vi välkomna tvivlet när det väl dyker upp.
Tomas tvivlar och kräver bevis. Och när tvivlet är som störst så kommer Jesus indånande genom låsta dörrar och vet EXAKT vad det är som behövs för att vi ska komma igenom tvivlet och gå vidare. Jesus ber Tomas komma fram till honom och få de bevis Tomas krävt, så är tvivlet som bortblåst.
Vilka krav på bevis har du och jag? Vad behöver vi för att vår tro ska bli så bergfast och trygg att den klarar av vilka tvivel som helst?
Jag planterade luktärtor i veckan. Först tog jag varje frö och skrapade dem mot ett sandpapper. Sedan fick de ligga i blöt över natten och till sist fick de bo i jord, omslutna av en hemmagjord kruka av tidningspapp.
Vår tro är som ett av luktärtsfröerna, det föds i en blomma, samlas upp av någon, läggs i en påse, skrapas mot livets sandpapper, blötläggs i frågor som hotar dränka, räddas i rätt tid, omslutas av goda nyheter, vila i sin väntan, förändras, utvecklas, transformeras och så en dag uppstå till något helt nytt. En luktärt är stark, den växer mot solen och dricker av regnet och doftar ljuvligt. Den bär vittne om vår, om sommar, blomsterprakt och fägring.
Vår tro vill växa, vill utvecklas och få bli det som den är tänkt att bli. Tomas var en av Jesu närmaste, trogna, lärjungar, men när han stöter på det otroliga, det omöjliga så börjar han reflektera, ifrågasätta, tvivla och ställa krav. Men i mötet med Jesus får hans växtvärk lindring och tron utvecklas så att han går ut och förkunnar det han sett, hört och upplevt. Han blir ett av påskens vittnen, ett vittne som ger oss, som ibland tvivlar, en förvissning om att Jesus vet exakt vad vi behöver och att han kommer att ge oss det vi behöver.
Att vara kristen är inte prövningsfritt, men vi har löftet om himlen, om att något väntar oss efter livet här på jorden. I dagens text läste vi att Guds makt beskyddar genom tron och att vår tro formas av det liv, de tvivel och de prövningar som möter oss på vår livsvandring.
Tomas svar på Jesu uppmaning att genomföra sina krav är en mening: Min Herre och min Gud.
Tomas tvivel har stillats för stunden, växtvärken har masserats bort, fröet har grott och uppstått i en trosvisshet som inte behöver stillas genom konkreta krav.
Tack gode Gud för Tomas, som genom sin mänsklighet visar oss att det omöjliga som tycks omöjligt för oss människor att förstå, räkna ut, omfatta, aldrig kommer vara omöjligt för Gud. Inget är omöjligt för Gud. Att födas som människa, dö, uppstå, besegra allt ont, och se Tomas, dina, mina och alla människors behov när frågor hopar sig och tvivlet intar tanken, allt det är inte omöjligt för Gud
Avslutningsvis läser jag slutet på dagens evangelietext:
Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har nedtecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro, skall ha liv i hans namn.


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:02

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Helgsmål 2:a sön i påsktiden

Sakarja 8:6-8

Jag har under många år samlat på ordspråk och ett av mina favoriter lyder:
Inget är omöjligt – tills det är bevisat att det är omöjligt – och till och med då är det omöjliga bara omöjligt än så länge…. En gång till:
På senare tid har jag gjort ett till-lägg och avslutar nu enligt följande:
Inget är omöjligt – tills det är bevisat att det är omöjligt – och till och med då är det omöjliga bara omöjligt än så länge…. Och inget är någonsin omöjligt för Gud.
Gud talar direkt till oss i dagens text och han ställer en retorisk fråga – alltså en fråga som har ett svar. Människor i alla tider har föreställt sig framtiden och hur saker som tycks omöjliga här och nu eventuellt skulle kunna lösa sig – framtidsvisionerna avlöser varandra och kanske minns vi uttalandet om att internet aldrig skulle kunna bli något, att datorer bara var en modenyck, eller bara meningen: det går aldrig…
Vi som är kvar av folket sedan Sakarja tid, om vi tänker: det är omöjligt och det kommer nog aldrig att få sin lösning i kommande dagar, så måste vi också fundera på om vi tror att det är omöjligt för Gud.
När jag läser nyheter, lyssnar på P1 så kan jag ibland fundera på vart den här vägen och mänskligheten är på väg. Jag begriper då rakt inte hur någon människa ska kunna få ordning på Putin, Trump & Co, eller kunna hejda alla naturkatastrofer och ozonhål som bara tycks öka på vår jord, eller få oss människor att sluta skräpa ner och förgifta jorden, vårt hem.
Det är omöjligt, tänker jag – och visserligen kan människor som Putin, Trump & Co, upptäcka att de är ute och cyklar, eller så kommer någon annan klok människa och får dem att inse det… men jag hyser inga större förhoppningar om den lösningen om jag ska vara ärlig.
Kvar finns bara Gud – och det är ju inte så bara om man vågar tänka efter.
Vår Gud, som i dagens text lovar att rädda sitt folk ut ur österns och västerns länder. Vår Gud, som lovar att samla oss och låta oss bo i Jerusalem – och då tänker jag inte på Israels Jerusalem utan ett Jerusalem som jag omöjligt kan föreställa mig ens i mina vildaste fantasier.
Inget är omöjligt – förrän det är bevisat att det är omöjligt – och till och med då är det omöjliga bara omöjligt än så länge…. Och inget är någonsin omöjligt för Gud.
Vad händer om vi börjar tro det på allvar…
Psalm 121:
Varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord… Herren sover aldrig, han vakar ständigt… Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:00

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Påskdagen, stora-små gudstjänst - predikan

Kristus är uppstånden!

(Barnkören har precis innan sjungit sången Vill du veta någonting? och vi sjunger den igen litegrand mening två)

Har ni någon gång varit med om något helt fantastiskt, och sedan berättat det för andra och de inte har trott på er???
Vill du veta någonting? Vill du veta någonting?
En gång när jag var åtta, nio år, hittade jag en märklig blomma på ängen bakom vårt hus. Jag hade aldrig sett en sådan förut och jag sprang in till mamma och pappa som satt i köket och berättade för dem. De trodde mig inte. Nej, Maria, så kan det inte vara, vi känner till alla blommorna på ängen, nej, nu hittar du allt på.
Men jag envisades: ni måste komma och titta, och till sist gick de med mig ut. Och vet ni: jag hade rätt, det var en mycket konstig blomma, det var två blommor som hade korsat sig och blivit en helt ny sorts blomma – den var sååå vacker och jag kände det som om jag funnit en skatt.
Idag för etttusenniohundraåttiofyra 1984 år sedan så kom en annan Maria rusande in till sina vänner. Vännerna satt tätt tillsammans och de grät, de sörjde, för deras bäste vän hade dött. Vad tror ni vännen hette??
De satt där och grät och plötsligt slungas dörren upp och där står deras kompis Maria och hon ser inte alls ledsen ut, kanske studsade hon av iver och pratade högt och gestikulerade stort… och så säger hon att hon träffat Jesus, att uppstått från det döda och lever igen!!! Hon är jätteglad!
Men kompisarna, Jesu lärjungar, tror henne inte, de har ju själva sett Jesus dö, då kan han ju inte bara börja leva igen.
Kanske tänkte de att Maria blivit lite tokig av sorg för det kan man bli. Hur som helst, de trodde inte på att hon talade sant. Men Maria visste ju, att det var sant!!
Lite senare visar sig Jesus för två kompisar till, och de springer också till lärjungarna och berättar den glada nyheten: de har träffat Jesus… Tror ni att lärjungarna tror på dem nu? Neeeej…
Lärjungarna lägger sig ner för att äta – för det fanns inga stolar på den här tiden, man låg på sidan och åt med högerhanden. Lärjungarna lägger sig ner för att äta och då!!!! Då står plötsligt Jesus där framför dem livs levande, och vad tror ni händer… Först blir lärjungarna jättepaffa!!! De tror inte sina ögon och deras hakor faller ner…
Sedan när de förstår att det faktiskt är deras kompis Jesus som står där framför dem, inser de att Maria och de andra talade sant, de hade rätt. Jesus tittar på sina lärjungar och säger att det var dumt av dem att inte tro på vad Maria och de andra berättat, att så envist vägra tro att Jesus, som de visste var Guds son, hade uppstått – inget är ju omöjligt för Gud!
För människor som tror på Jesus, som tror att han är Guds son och vår bäste vän och bror, kan det ibland vara svårt att få andra människor att tro och förstå vad det är för en fantastisk skatt som vi har hittat. Många tänker kanske som lärjungarna och säger: Nej, att tro på Gud är ju bara konstigt, det är bara hittepå, inte är sant, går inte att bevisa.
Lika lite som Maria och de andra två kunde övertyga sina kompisar om att de faktiskt mött Jesus levande igen, lika svårt är det för oss att bevisa och övertyga andra.
Kanske kommer människor som har hört vad vi berättat, en dag upptäcka vår skatt och förstå att det vi upplevt faktiskt kan vara riktigt och sant. Men ingen kan tvingas att tro, man måste själv upptäcka, se, prova eller kanske till och med bli drabbad innan tron kan få ta plats, växa och övertyga.
Så sluta aldrig säga: Vill du veta någonting? Och berätta om vad du tror och tänker med andra, och om de säger, neeeej hördududu, det där tror jag inte på, så kom ihåg att:
För Gud är inget omöjligt – idag firar vi att människan och Gud Son, Jesus Kristus, dog OCH uppstod, något alldeles omöjligt för oss människor att hitta på och helt förstå, men för Gud är inget omöjligt. Det är därför vi idag ropar:
Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:58

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Skärtorsdagen mässa - skärstadal

Mark 14:12-16

Det nya förbundet

Det finns ett uttryck som lyder: att sluta ett förbund. När två parter sluter förbund avslutas något gammalt och något nytt inleds. Skärtorsdagen är dagen då Jesus instiftar nattvarden, ett tecken på det nya förbundet mellan Gud och människan. Från och med påsken år 33 sluts ett nytt förbund som vi får del av här och nu 1984 år senare. Under stilla veckan får vi följa Jesu väg från triumfens intåg, via förnedring och död till uppståndelsens triumf, och när jag har läst texterna så har jag fastnat för en liten detalj som jag vill dela med er här idag.
Jerusalems tempel under Jesu tid, var en vit marmorbyggnad där bara präster fick gå in - och inuti templet fanns ett rum (12x12 m) som kallades för det allra heligaste. Endast översteprästen fick gå in dit och bara en gång om året på försoningsdagen och då hade han med sig blodsoffer. Det fanns ingen dörr mellan det heliga och det allra heligaste utan där hängde ett draperi, ett förhänge, som i själva verket bestod av två lager draperi. Konstfullt vävt i vackra färger och 12 cm tjockt. Det fick aldrig bli slitet eller gå sönder utan byttes ut med jämna mellanrum. Draperiet kallades för förlåten och den utestängde alla från det rum där Gud sades vistas. Ingen jude kunde komma nära Gud med sina böner och offer utan fick gå genom präster och överstepräst för att nalkas Gud. De judiska lagarna och draperiet stod emellan människan och Gud. Detta misshagade Gud och han sänder sin son Jesus Kristus till jorden för att ändra detta förhållande och upprätta ett nytt förbund, vars tecken är nattvarden som vi ska dela senare här idag. Men draperiet, förlåten är en del av alla tecken som markerar att något gudomligt har skett. Vi läser i Lukasevangeliet 23:
Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen. Det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta slutade han att andas.
Tänk er ett 12 cm tjockt tyg, det måste ha varit oerhört tungt och svårt att hantera. Kanske har ni rivit sönder ett tyg någon gång – det går oftast bra om det är relativt tunt. Men försök riva sönder ett 12 cm tjockt tyg – det går bara inte!
Men i den stund som Jesus dör så rämnar förlåten mitt i tu. 12 meter hög, 12 meter bred och 12 cm tjock rämnar den uppifrån och ned. En händelse som med all sannolikhet blev mycket omtalad. Händelsen visar att i och med Jesu försoningsdöd på korset så finns det inte längre något som hindrar oss att komma nära Gud. Vi kan nalkas och få gemenskap med Gud Fader, genom Jesus Kristus, om vi tror.
Det nya förbundet ger oss del av Gud Fader Själv, vi delar bröd och vin med varandra här inne, men också med bröder och systrar över hela världen och i alla tider. Tillsammans vandrar vi med Jesus genom livets alla skiften, i med och motgång, i glädje och sorg, i ljusa och mörka tider.
Amen

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:55

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

5e sön i fastetid - predikan

Aktuella texter

Försonaren:

4 Mos 21:4-9

1 Joh 1:8-2:2

Joh 3:11-21

Ps 103:8-14

Dagens predikan karaktäriseras av hopp; hopp mellan olika händelser, hopp fram och tillbaka i tiden och hopp om framtiden.
Jag satt hemma hos goda vänner på deras altan och delade en kanna te och några bullar. De stora barnen satt tillbakalutade lite längre bort i trädgården runt en stor bur, där en vettförskrämd liten kanin sprang runt runt runt. ”Vi har skaffat kanin”, sa pappan i huset och sneglade ner på sina rödrivna och omplåstrade händer. ”Den är inte direkt sällskaplig av sig”, ” den förstår inte att vi bara vill den väl. Hur ska man få en kanin att förstå att vi bara vill älska den. Som det är just nu kommer han garanterat springa sig till döds. Tänk om jag kunde bara kunde bli kanin för en dag och förklara läget för honom!” utbrast pappan uppgivet.
Det måste ha varit så för Gud när han såg på mänskligheten och beslöt sig för att sända Jesus tänker jag. Människorna försökte leva efter de regler som Gud hade gett dem, men de missade själva poängen, det väsentliga.
Det krävdes en medlare. Någon som kunde förmedla Guds innersta längtan, någon som kunde få oss människor att inte springa ihjäl oss. För en sak är säker: Livet är ett tillstånd med garanterat dödlig utgång – vi kommer alla här att dö. Inget snack om den saken.
Israels folk som vandrade runt med Mose i öknen hade fått sin frihet, men som vi människor är, hittade de snart något att gnälla på; nedrans Gud och Mose som dragit med dem ut i öknen, till vilken nytta??? Konsekvenserna av deras missnöje gör att de blir ormbitna och dör. De inser misstaget, sin synd, sitt gnäll och ber Mose att återställa ordningen, ta bort ormarna så folket kan leva vidare. På Guds inrådan gör Mose en orm i glänsande koppar. Den sattes högt upp på en stav, typ kyrkstöten, så att den blev synlig på långt håll av alla. Alla som blev ormbitna efter det kunde bara se upp på kopparormen så blev de helade. För ormarna försvann inte, men det fanns en sätt att leva vidare – genom att se upp på kopparormen blev israelerna helade.
Jesus kommer till jorden som Försonare, för att få judarna att förstå att Gud vill ha en annan gemenskap med dem och trots att de hade berättelsen om kopparormen till hands förstod de inte kopplingen. Frågan är om vi gör det?
Jesus kommer till jorden för att försona Gud med människorna, med oss, för att vi ska inse att Gud är kärlek och att vi inte behöver springa ihjäl oss utan kan få stanna upp, ta emot den gåva Jesus räcker oss genom sin död, och leva i evighet med Gud.
Låt oss hoppa till kopplingarna mellan ormen av koppar och Jesus.
Ormen som Mose låter tillverka är en replika av det djur som så ofta förknippas med ondska och död, avskydd och fruktad av oss människor. Vi skulle kunna säga att Jesus var detsamma, en replika av oss människor som så ofta förknippas med ondska och död. Tiden innan och efter sin död var Jesus fruktad och avskydd av många. Och föraktad, förkastad är han än idag av många.
Ormen tillverkas av ett material som består längre än vad en levande orm gör. Jesus är av himlagods och består i evighet.
Ormen var till skillnad från levande ormar, utan gift oförmögen att skada någon där den hängde. Också Jesus var utan gift – han var syndfri, skuldfri – när han dog på korset. Han räddade liv, där han hängde
Ormen av koppar lyftes upp på en stav för att de israelser som lyfte sin blick skulle bli helade. Jesus blir också upplyft, först på ett kors, sedan till himmelen och efter det varje söndag, överallt och här idag, för att människor som tror ska kunna lyfta sina ögon och bli räddade, frälsta, helade, upprättade och få ett evigt liv i gemenskap med Gud.
Kanske fanns det några israeler som ignorerade sina bett, tyckte att smärtan var obetydlig, inget att tala om – och därför valde att inte se upp på kopparormen (kan ju tyckas vara helt galet så här i efterhand, men ormen satt högt upp i luften. De israelerna dog ändå av sina bett.
Vi för vår del behöver inte frukta dödliga ormbett var vi går, men vi stöter hela tiden på små frestelser som vill dra oss bort från Gud. Och vi är skickliga på att ignorera de små betten, frestelserna kan vara så ljuvliga, obetydliga och inget att tala om, så vi hittar på allt möjligt för att låtsas som om de inte finns. Men förr eller senare så blir vi helt förgiftade och kampen mot döden är ett faktum. Då kommer FÖRSONAREN Jesus Kristus, han som var helt fri från skuld, synd och frestelseresistent. Han går i döden för vår skull. Han pinas för vår skull. Han gottgör vår skuld. Han gottgör allt ont vi ställt till med. Han sonar våra felsteg och brott. För oss, För dig, För mig… Jesus går genom död till liv; För-sonar allt och återställer gemenskapen mellan oss och Gud. Det är ett mysterium vi får lita på.
Vi behöver inte längre springa ihjäl oss som oförståndiga kaniner och missa kärleken. Det enda vi behöver göra är att tro, höja blicken mot frälsaren på korset. Ty, så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv. Amen

Dagens bön:
Försoningens Gud, vi tackar dig som sände din Son för att rädda världen. Av din kärlek lever vi. Omslut oss med barmhärtighet och hjälp oss att ta emot din nåd. I Jesu namn Amen.


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:53

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

3e sön i fastetid - predikan

Aktuella texter

Kampen mot ondskan

1 Kung 18:26-29, 36-39

Upp 3:14-19

Mark 9:14-32

Ps 25:12-22

 

Jag läste tidningen häromdagen: Skottlossning på en skola i Frankrike, svält i Afrika, Europa kollapsar, våldtäkter, spioner och populism. Människor kämpar mot ondskan över hela vår jord.
En tanke far genom huvudet på mig, samma tanke som farit omkring därinne allt oftare den sista tiden…. Och den handlar just om den sista tiden: är detta början på slutet? Är detta kaos, krigslarm, naturförstöring och människohat en indikation på att vi faktiskt befinner oss i den sista tiden, att Jesus snart kommer tillbaka?
Tanken väcker oro i mig, en oro som gnager på min vanligtvis så tillitsfulla och jämnmodiga tro på tryggheten. Samhället är inte så tryggt längre, människor går inte alltid att lita på, Gud känns långt borta ibland och plötsligt känner jag inte bara oro utan också rädsla. Jag blir rädd, rädd för framtiden, rädd för vad som ska hända, rädd för att jag inte kan lita på mina medmänniskor, på polisen, på samhällets trygga säkerhetsnät, rädd för mäktiga människor som använder stora ord och skrämmer mig på allvar!!!
Jag känner igen mig i Pappan till sonen med grav epilepsi som vi läste om i texten. Han har tagit med sig sin son till lärjungarna för att de ska bota sonen från sjukdomen, men de misslyckas med sitt uppdrag – pojken förblir sjuk. Han känns lite uppgiven. Jag har skrivit om allt jag oroar mig för på internet och sociala media, jag har talat med min man, med släkten, vännerna och arbetskamraterna om min oro – ingen har lyckats stilla den, alla har misslyckats och min oro och rädsla kvarstår och har tom ökat en grad.
Man kan lugnt säga att det ser mörkt ut för den epileptiske sonen, för vår värld, för freden och för mänskligheten.
Men så kommer Jesus. Han inser att lärjungarna misslyckats, att mänskligheten, släktet inte vill tro och han frågar sig högt hur länge han måste bli hos dem, stå ut med dem som inte vill tro!
Sverige är världens mest sekulariserade land, mänskligheten, släktet vill inte tro på Guds son, nej, vi reder oss bra själva vi! Behöver ingen Gud, vi har Zlatan, behöver ingen medmänsklighet, vi har facebook, behöver inget hopp om evighet och kärlek, det ordnar sig nog och drabbar troligen inte oss. Nej, vi reder oss bra själva vi ---- och så blir det som det blir….
Vi är som lärjungarna och gör så gott vi kan. Men vi lyckas inte driva ut vare sig pojkens sjukdom eller min orosrädsla. Varför???
Problemet är inte Guds ovilja att vilja bota pojken eller göra mig trygg igen. Problemet beror på folkets och min vilja att tro att Gud faktiskt kan.
Två saker: för det första så säger Jesus att vi inte VILL tro, han säger inte att vi inte KAN tro, utan att vi inte VILL tro… alltså är det något som går att förändra. Min vilja kan vara hård som sten, men om det kniper riktigt så är det full möjligt att ändra på den – och jag vill inte vara orolig och rädd – jag kan tro, om jag vågar och vill…. Och jag tror jag vill och vågar – tro alltså. Och då agerar Jesus, han helar pojken och tar min utsträckta hand och hjälper mig vidare, ur den förlamande rädslan.
Vilket verktyg har Jesus gett oss som lärjungarna inte hade där och då?
Jo, han gav oss bönen. Att be är att prata med Gud, att be är att sätta ord på sin tro, bön är din tro som vänder sig till Gud.
Pappan vädjar till Jesus om hjälp, förbarmande, och lägger till, liksom lite i förbigående: om du kan… Jesus kan och säger att allt är möjligt för den som tror. Då slutar pappan prata i normal samtalston till Jesus, för det har han gjort innan. Nu ropar han högt så alla hör: Jag tror! Hjälp min otro!!! Pappan sätter ord på sin tro, och orden blir en bön som räcker och blir över för att Jesus ska kunna göra pojken frisk, helt frisk. Allt är möjligt för den som tror.
Men lärjungarna bad väl, kanske du invänder.
Jo, det gjorde de och de lärde sig att be av Jesus själv. Men dagens berättelse visar att de försökte bota pojken av sig själva, i sin egen kraft. Lärjungarnas uppgift var/är omöjlig för en människa, den är större än de mäktar med – de tjänar Jesus Kristus, Guds, Skaparens son och det är hans verk de ska utföra – och för Gud är inget omöjligt.
Därför drivs lärjungarna, mänskligheten och vi här inne, vi drivs till att be, att tro, av hjärtat, för allt annat är omöjligt, hopplöst och lönlöst när det kommer till Guds mäktiga gärningar. Men när vi vill, när vi tror och när vi tar steget ut i världen och in samtidigt, in i hjärtat för att hämta kraft från Gud och omvandlar vår tro till bön så kan vi få vara med om märkliga ting. Det vet jag!
I kampen mot det onda är bönen vårt bästa vapen. Tillbaka till min oro och rädsla – jag tror att jag delar den med många i vår värld, det känns som om loppet är kört och att ingenting vi gör kan längre göra någon skillnad. Vi kan sluta förstöra vår natur, sluta vara elaka/onda och utnyttja varandra och systemen, och det SKA vi också göra – men vi klarar det alltså inte själva. Kampen mot ondskan förlorar vi om vi går i egen kraft – MEN om vi sätter ord på vår tro, ber till Gud om styrka, kraft, visdom och mod så går vi hand i hand med den som redan besegrat allt ont en gång för alla.
Vill vi att Guds vilja ska ske på jorden? Vill vi vara med i kampen mot allt ont? Vill vi se det omöjliga bli möjligt? Vill vi dela glädjen med Fadern och sonen? Vill vi bli fria från oro och rädsla som gör oss handlingsförlamade? Be… ropa till Gud:
Jag tror, hjälp min otro!!! Ske Guds vilja, Amen!

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:51

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Fastlagssöndagen - predikan

Aktuella texter:

Kärlekens väg

Höga visan 8:6-7

2 Kor 5:14-21

Mark 10:32-45

Ps 86:5-11

 

En kärlek stark som döden, En passion lika oundviklig som graven. Kärleken är som en eld, en låga, som inga tsunamivågor i världen kan släcka. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom, vem skulle dissa honom?
Hur långt skulle du gå för att rädda dem du älskar? Skulle du ge ditt liv för dina vänner, dina föräldrar, dina barn, din älskade? Skulle du kunna gå igenom vilka plågor som helst, stå ut med vad som helst, dö för andra ”bara” för att du älskar? Det gjorde Jesus…. På vandringen upp mot påskfestligheterna i Jerusalem märker Jesus att lärjungarna som följer honom var mycket oroliga och rädda för vad som skulle hända, och Jesus samlar de 12 närmsta lärjungarna för att försöka förbereda dem. Han berättar om sin död men också om uppståndelsen, som en sorts peppande målbild för sig själv, och alla som går genom svåra tider och upplevelser. Det finns en himmels evighet efter en begränsad tids plåga – men vilken plåga…
Bröderna Jakob och Johannes orkar inte med plågorna, hoppar över dem och dundrar rätt in i framtiden där de gärna vill se sig själva sittande bredvid Jesus. De ser Jesus som dåtidens kejsare, på en guldtron, iklädd dyrbarheter medan han tar emot folkets hyllningar; och där bredvid sitter bröderna och solar sig i hans härlighet, glans, makt, ära och rikedomar. Det är en fin framtidsbild för Jakob och Johannes.
Det är dock en falsk framtidsbild Jesus konstaterar att de inte förstår vad de ber om, och frågar om de verkligen tror att de kan dricka hans bägare och döpas med hans dop.
Jakob och Johannes är säkra – det kan de absolut, utan tvekan – trots att Jesus berättat för dem vilken bägare (vilket dom och straff) han snart skulle få utstå. Vi som vet hur det gick kan ställa oss samma fråga: tror vi verkligen att vi kan dricka hans bägare och döpas med hans dop.
Lite senare får de andra tio lärjungarna kännedom om brödernas förfrågan och de blir förargade. Varför blir de sura och ilskna tror du? Jag tänker att det finns två anledningar, kanske var det den nobla, vackra anledning: deras vän och mästare har precis talat om sin död och så har Jakob och Johannes mage att pratade om ära och härlighet, det är ju oerhört och chockerande!!! Eller… så var det av samma anledning som jag kan reta ihjäl mig på en del människor. Ni vet, det finns ju alltid folk som vi kan störa oss på och blir frustrerade av. I mitt fall handlar det om folk som pratar för mycket, för högt och för ofta, som tror att de vet allt, har lösningen på allt och aldrig lyssnar på andra. Kvaliteter som även jag har och orsaken till kruxet är att jag själv inte får ta den plats och visa allt jag kan för utrymmet är redan upptaget och DET irriterar mig.
Kanske var det därför som lärjungarna blev förargade och sura: de tyckte inte att bröderna skulle ha någon form av förtur till de bästa platserna, eftersom de platserna borde besittas av dem själva. Kanske var det för att bröderna hann ställa den viktiga frågan innan de andra lärjungarna kom på idén.


Jesus har en ängels tålamod och blir inte irriterad på sina lärjungar för att de fortfarande inte fattat att de måste bli som barn, att den förste ska bli sist. Nej, Jesus försöker återigen förklara Guds rikes annorlundahet för dem och för oss.
Guds rike liknar ingen jordisk härskares, kejsares, presidents eller diktators riken. Gud skulle aldrig komma på tanken att behandla sina älskade barn som de jordiska härskarna behandlar sina undersåtar och sina folk. Den makt, ära, rikedom, framgång och glans som denna världens härskare, regenter och presidenter äger, är Gud över huvud taget inte intresserad av.
Någon har sagt, det är lika omöjligt för en människa att beskriva Guds rike som det är för en blind att beskriva färgnyanserna i en färgkarta eller de gröna skiftningarna som vi kan se i en gräsmatta.
Guds rike är annorlunda, Guds regentskap är annorlunda och Jesu försöker få oss inse det.
”Den som vill vara stor, skall vara de andras tjänare. Den som vill vara den förste skall vara allas slav.
Jesus ber oss om ödmjukhet inför varandra; om användbarhet, så vi kan bygga upp och stärka varandra; och tillgänglighet så långt vi förmår. Han ber oss ta hand om varandra, och älska varandra.
Jesus tvättade sina lärjungars fötter, en usel tjänarsyssla som ingen fri man någonsin befattade sig med. Men det gjorde Jesus, han tog en handduk och tvättade bort smuts, vägdamm och fotsvett. Varför: för att han älskade och älskar.
Till slut genomled han vidriga plågor, fasansfulla smärtor och en, för den här världen, pinsam död i sällskap av rövare, för att han älskade och älskar mänskligheten, oss, dig och mig.
Jag tänker ofta att en härskare, en maktlysten president eller diktator, låter andra gå i döden för honom medan han tittar på.
Jesus gör tvärtom och går i döden för oss.
Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?
Kärlekens väg – smärtans väg – leder till evigt liv.
Tack vare Jesus kan vi gå den vägen, möta livets utmaningar, tjäna och bygga upp varandra, upptäcka annorlundaheten i Guds rike, och till sist leva i evighet med Gud som älskar oss över allt annat på jorden.
Vi ber:
Gud, hjälp oss våga vandra kärlekens väg. Tack för att vi går i Jesu fotspår. Tack för möjligheter och annorlundaheter som väntar framför oss. Hjälp oss hålla målet i sikte när livet bråkar med oss. Vi lägger våra liv i dina händer Gud och tackar dig för den obevekliga, brinnande, starka och outsinliga kärleken som räddat våra liv.
Amen
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:48

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

sexagesima - predikan

Aktuella texter:

Jer 23:23-29

Hebr 4:12-13

Joh 6:60-69

 

Ord, det finns så många ord.
Det finns så många olika sorters ord: Hej, bebis, blöja, konfirmand, läger, gudstjänstfirare, stå-sitt-sjung, väder, fika. En del ord kan beskriva, förklara, avslöja, bygga, rasera, kränka, förlåta, skada, stärka, övertyga. Somliga ord kan vara genomtänkta eller impulsiva, sanna eller falska. Andra ord kan skapa en bild av en bra, ödmjuk, klok eller usel, skrytsam, annorlunda människa.
Dagens texter handlar just om ord. Jesus har precis talat om sig själv med ord som får några av lärjungar att ifrågasätta hans förstånd – de anser att Jesu ord är outhärdliga, orimliga och omöjliga att tro på. De väljer att lämna Jesus – hans ord blir bara för mycket.
Men de tolv lärjungarna som står Jesus närmast blir kvar hos honom, och vi som sitter här idag har möjlighet att göra samma val. Så vad är det då för något som de och vi har att ta ställning till?
Jesus säger att han är Guds son, att han är vägen, sanningen och livet, att han ska dö och uppstå igen. Genom hela Bibeln går en röd tråd som vill mig väl, en önskan från Gud att vilja ha med mig att göra. Sedan Bibeln sammanställdes så har människor över hela jorden gripit tag i bibelord som hjälpt dem överleva livets berg- och dalbana. Vi kan läsa berättelser som handlar om livet och som visar att vi aldrig är ensamma eller först ut med att råka ut för saker och ting. Livet finns återspeglat i Bibelns alla ord. Själva orden är levande och verksamma – de gör något med oss när vi läser och funderar över dem.
Jag tänker att Gud inspirerat de människor som en gång skrev orden i Bibeln och när vi läser dem med öppet hjärta så ger den heliga Ande orden liv. Därför kan vissa bibelord drabba oss långt ner i hjärteroten, ge tröst, trygghet och mod att leva vidare.
Berättelsen om när slavarna blir fria och får lämna Egypten är en bild av vad Gud vill göra med oss: befria oss och leda oss genom livet. Alla de liknelser som Jesus berättade går att överföra till våra liv här idag – vi måste modernisera språket lite men sedan är det fritt fram. Allt det som Jesus gjorde gällde då och det gäller nu. Jesus lutade sig ofta på gamla testamentets texter genom sitt liv och vi får göra samma sak med hela Bibeln.
För snart 20 år sedan var jag med och gömde en flyktingkvinna och hennes två pojkar. Efter ett drygt år var det dags för att få besked om de fick stanna eller inte. På morgonen tog Rosanna sin Bibel och slog upp den och fann psaltaren 132: Detta är min viloplats till evig tid, här skall jag bo…. Hon kom leende ut till mig i köket och sa: Nu vet jag Maria, att vi ska få stanna i Sverige – och hon fick rätt.
Tillbaka till den text vi nyss läste: där står att Guds ord är skarpare än ett tveeggat svärd. Jag har alltid haft svårt med jämförelsen mellan Guds ord och ett svärd som är vasst på båda sidor. Det är alldeles för mycket blod, död, sorg och smärta förknippat med svärd – men det har några fördelar också – ett svärd kan skydda mig mot faror, och ett riktigt bra svärd kan skära upp lagom stora brödskivor, hugga ved till en varm eld, och kapa av riktigt tjocka rep.
Svärdet som är Guds ord skyddar oss när mörker och faror hotar, när oro och rädsla lägger sig som en våt filt över oss finns det ord i Bibeln som skingrar skräcken och gör oss lite mer klarsynta.
Svärdet, Guds ord ger oss andlig föda i lagom stora portioner, det bygger upp vårt inre och gör oss till de människor Gud har tänkt att vi ska vara.
Svärdet, Guds ord skänker värme och tröst till frusna och ledsna människor och värmer upp inifrån.
Svärdet, Guds ord, kan hjälpa oss upptäcka och hugga av mentala rep som binder oss till sådant som är skadligt för oss.
Men, på vilket sätt kan Bibelns ord få sådan skärpa att de kan göra allt det där med oss, blottlägga allt i oss, skilja på själ och ande, led och märg?
Jag vet faktiskt inte, det är ett mysterium. Men det händer gång på gång och varje jag fått uppleva det vill jag uppleva det igen och igen och igen. Jag tror det är kombinationen Guds ord, den heliga Andes hjälp och vår önskan att stanna kvar hos Jesus som skapar skärpan och formar oss.
Guds Ord är levande och när vi möter det så gör det något med oss… nästa gång du öppnar Bibeln eller bibelappen i mobilen så finns orden där, redo att ge dig det du behöver under din vandring här på jorden. Och när livet här är över, då kan vi ställa alla frågor som vi inte har fattat eller fått ordentliga svar på.
Till dess får vi leva med Guds ord i våra händer, den heliga Ande i våra hjärtan och Jesus vid vår sida.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:44

Predikningar | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

septuagesima - betraktelse veckomässa

Kan man ta en man på allvar som påstår att han genom att dö på ett kors, något som tusentals andra gjort före honom, försonar hela världen med Gud?
Kan vi ta en man på allvar som kallar sig själv för världens ljus, sanningen och livet; som säger att hans kropp är föda och hans blod dryck?
En man som hävdar att han skall trösta alla bedrövade och ge styrka åt de trötta, stilla all hunger och släcka all törst?
Allt detta kan verkligen kännas som alltför fantastiskt för att vara sant.
Jesus själv var medveten om att det han sade var svårt att tro på.
Han väntade sig inte heller att hans lärjungar direkt skulle fatta det han lärde dem. I Johannesevangeliet säger han till dem: ”Ni förmår inte ta emot det nu, men när han kommer, sanningens Ande skall han vägleda er med hela sanningen”.
För att lärjungarna skulle kunna tro på det otroliga, var det nödvändigt att Jesus gav dem sin Ande, det allra djupaste av sig själv.
När de får hans egen Ande, Jesus eget sätt att tänka, bedöma och känna blir plötsligt det otroliga naturligt och självklart. Samtidigt fortsätter det att vara otroligt vackert och gripande. Det är som att ytterligare en dimension öppnas för lärjungarna.
Jesu Ande är på samma gång Faderns Ande. När den heliga Ande utgjuts är det både Faderns och Sonens innersta liv som strömmar ut över världen och in i lärjungarna. Gud har liksom gjort en läcka i sitt treeniga väsen, en läcka som aldrig någonsin kommer att lagas eller täppas igen.
Genom den flödar Faderns och Sonens Ande ohejdat ut över mänskligheten. Sedan pingstdagen har den strömmat ut över människor över hela vår jord. Och den strömmar över dig och mig just nu och om vi vill, kan vi låta den skölja över oss, vi kan dricka i övermått och på så sätt få del av hela Guds fullhet.
Då får ordet liv, det otroliga blir självklart och vi får komma inför Guds ansikte så som vi är, tacka för allt vi får och be om förlåtelse.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:42

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

Betraktelser/reflektioner

HSP

Predikningar

Återbruk

Arkiv

 2018

 2017

 2016

 2015

 2014

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.