Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

3e sön e tref - andakt vid helgsmål

musik vid helgsmål och jag lät bli texterna för att fokusera på något annat.

Vi har precis sjungit psalmen 752, Över berg och dal, och den knyter jag an till litegrand

Andakt vid Helgsmål
När hon gick i väggen med dunder och brak fick hon, förutom tabletter och sjukskrivning, en hemläxa av sin läkare:
Varje dag ska du gå ut i naturen och finna något som är levande, t.ex. en kattunge, ett blomblad, en trädstam, en gråsugga, en gräsmatta. När du funnit det ska du betrakta det levande med alla dina sinnen. Du ska lukta, lyssna, känna, se och gärna smaka om det är möjligt.
Och det ska få ta tid!!!
När luktade du på en blomma senast? När klappade du på en trädstam, smakade du på ett granbarr, synade en gräsmatta på riktigt nära håll?
Vi fastnar så lätt i elektronikens lockande skärmar, vi fastnar så lätt i vår vuxenroll som gör att vi har svårt för att inspektera sovande kattungar på riktigt nära håll.
När tog du dig tid att begrunda fotosyntesens märkliga relation till oss människor samtidigt som du andas genom ett löv?
När tog du dig tid att fundera över likheter och skillnader mellan din egen hand och en yngre eller äldre hand som du håller i din.
När tog du dig tid för en stund med dig själv och gjorde ingenting väldigt medvetet?
I morgon är det söndag. Guds och kyrkans vilodag, och gissa vad – jag ska jobba! Så frågan är när jag ska ta min vilodag? Eller ännu värre: gör jag det??
I vår värld bygger vi våra liv kring det vi gör:
våra jobb, våra fritidsaktiviteter, våra renoveringar, våra resor…
Det är inte helt enkelt att hålla vilodag och göra ingenting så som tanken en gång kanske var…

Jag tänker att en vilodag för oss idag är att ta tid från sådant vi normalt gör, och istället följa doktorns råd, gå ut i naturen och finna något levande att vara med en stund.
Gud satte oss människor att råda över naturen och djuren, och om vi ”glömmer” bort dem och fokuserar på annat så förlorar vi en del av oss själva tänker jag. Vi förlorar kontakten med det som vi fått ansvar för och vi förlorar kontakten med en del av oss själva, vi förlorar kontakten med vårt inre, vi förlorar kontakten med Gud.
Denna andakt riktar jag lika mycket till mig själv som till dig som lyssnar…. Frågan är hur många av oss som i morgon kommer gå ut och söka naturen, bygga på relationen och finna Gud?
Fåglarna vill sjunga, blommorna blomma och gräsmattan bära dina bara fötter: Gå i frid, lev Guds nu och ta emot stunden, kärleken och nåden ur hans hand.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:29

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

sön före pingst - betraktelse

Hjälparen kommer

1 kung 19:9-16

Apg 1:12-14

Joh 16:12-15

Ps 33:18-22

Idag ska vi få följa med Elia in i en grotta vid berget Horeb
Jag lider av livlig fantasi, Så när jag läste texten om Elia så var jag snabbt där, tillsammans med Elia i grottan, funderar över hans känslor… och tänker att han nog kände sig ensam och han fruktade för sitt liv.
Gud säger åt Elia att ta plats på berget inför Herren Gud som ska gå fram där. Men Elia tycks bli kvar i grottan, kanske beroende på det kaos som bryter loss där utanför. Vad Elia kan ha tänkt/känt: plötsligt bryter en våldsamt stark storm ut, en storm som klyver berg och krossade klippor – berget och grottan måste ha skakat runt omkring Elia… Därefter kommer ett jordskalv och slutligen eld.
Redan efter stormen hade jag varit vettförskrämd och fruktat Guds väldiga makt, för jag hade absolut trott att Gud var i både storm, jordskalv och eld. En mäktig Gud, som skapat allt och som bevisat sin existens för Elia och Baalsprofeterna, säkert skulle han visa sig i naturens kraftyttringar.
Men Gud var inte i vare sig stormen, jordskalvet eller elden.
Först när Elia hör det stillsamma suset vågar han sig fram; kanske berodde det på att naturen lugnat ner sig, eller känner han Guds närvaro, eller är det så att Elia känner till en hemlighet om Guds närvaro i världen?
Gud finns i det lilla, i ett tyst sus, i varje människas hjärta, här och nu och överallt. Guds hjälpare som han sänder till jorden är inte en stark, vis och snabbtänkt krigare i mänsklig skepnad. Nej, det är Guds egen ande, en ande vi människor inte kan se, inte kan fånga i en ask eller styra dit vi behagar. Gud är inte en rytande storm som krossar berg, inte heller är Gud som en jordbävning som lämnar förödande spår efter sig, eller en eld som bränner bort allt liv och lämnar aska efter sig.
Gud Fader, Guds Ande, hjälparen, kommer i ett stilla sus, som en duva, som en liten eldslåga.
Under livets alla strapatser, när stormar piskar våra liv, jordbävningar får allt att skaka och darra, när vi blir brända av andra människor eller oss själva, då kommer Gud i ett stilla sus som vill ge oss liv, hopp och förtröstan. Mitt i vardagen, i samhällets alla ljudridåer, under reklampausernas hetsiga budskap, finns ett stilla sus som vill tala till dig och mig. Som vill få oss förstå att vi är Guds älskade barn och att Gud har en uppgift för oss var och en.

Dagens text om Elia är ett hopp till alla oss som lever här på jorden idag, ett löfte om nåd och stöd i tuffa tider.
Att gå på Guds uppdrag, att kämpa fram och uppför berget, att vänta ut stormar och till sist få gå på ytterligare ett uppdrag, sänd av Gud själv, var en verklighet för Elia. Och det är en verklighet för dig och mig här idag. Våra livs historier innehåller både det ena och det andra. Men Gud kallar oss att söka honom där han är. Och även om vi kanske tänker att Gud nog borde vara i allt som är stort, starkt och mäktigt så är det inte där vi ska börja söka. Gå in på din kammare och be i det fördolda, så ska din Fader, som är i det fördolda belöna dig.

 

 


 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 15:16

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Skärtorsdagen mässa - skärstadal

Mark 14:12-16

Det nya förbundet

Det finns ett uttryck som lyder: att sluta ett förbund. När två parter sluter förbund avslutas något gammalt och något nytt inleds. Skärtorsdagen är dagen då Jesus instiftar nattvarden, ett tecken på det nya förbundet mellan Gud och människan. Från och med påsken år 33 sluts ett nytt förbund som vi får del av här och nu 1984 år senare. Under stilla veckan får vi följa Jesu väg från triumfens intåg, via förnedring och död till uppståndelsens triumf, och när jag har läst texterna så har jag fastnat för en liten detalj som jag vill dela med er här idag.
Jerusalems tempel under Jesu tid, var en vit marmorbyggnad där bara präster fick gå in - och inuti templet fanns ett rum (12x12 m) som kallades för det allra heligaste. Endast översteprästen fick gå in dit och bara en gång om året på försoningsdagen och då hade han med sig blodsoffer. Det fanns ingen dörr mellan det heliga och det allra heligaste utan där hängde ett draperi, ett förhänge, som i själva verket bestod av två lager draperi. Konstfullt vävt i vackra färger och 12 cm tjockt. Det fick aldrig bli slitet eller gå sönder utan byttes ut med jämna mellanrum. Draperiet kallades för förlåten och den utestängde alla från det rum där Gud sades vistas. Ingen jude kunde komma nära Gud med sina böner och offer utan fick gå genom präster och överstepräst för att nalkas Gud. De judiska lagarna och draperiet stod emellan människan och Gud. Detta misshagade Gud och han sänder sin son Jesus Kristus till jorden för att ändra detta förhållande och upprätta ett nytt förbund, vars tecken är nattvarden som vi ska dela senare här idag. Men draperiet, förlåten är en del av alla tecken som markerar att något gudomligt har skett. Vi läser i Lukasevangeliet 23:
Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen. Det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta slutade han att andas.
Tänk er ett 12 cm tjockt tyg, det måste ha varit oerhört tungt och svårt att hantera. Kanske har ni rivit sönder ett tyg någon gång – det går oftast bra om det är relativt tunt. Men försök riva sönder ett 12 cm tjockt tyg – det går bara inte!
Men i den stund som Jesus dör så rämnar förlåten mitt i tu. 12 meter hög, 12 meter bred och 12 cm tjock rämnar den uppifrån och ned. En händelse som med all sannolikhet blev mycket omtalad. Händelsen visar att i och med Jesu försoningsdöd på korset så finns det inte längre något som hindrar oss att komma nära Gud. Vi kan nalkas och få gemenskap med Gud Fader, genom Jesus Kristus, om vi tror.
Det nya förbundet ger oss del av Gud Fader Själv, vi delar bröd och vin med varandra här inne, men också med bröder och systrar över hela världen och i alla tider. Tillsammans vandrar vi med Jesus genom livets alla skiften, i med och motgång, i glädje och sorg, i ljusa och mörka tider.
Amen

 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:55

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

septuagesima - betraktelse veckomässa

Kan man ta en man på allvar som påstår att han genom att dö på ett kors, något som tusentals andra gjort före honom, försonar hela världen med Gud?
Kan vi ta en man på allvar som kallar sig själv för världens ljus, sanningen och livet; som säger att hans kropp är föda och hans blod dryck?
En man som hävdar att han skall trösta alla bedrövade och ge styrka åt de trötta, stilla all hunger och släcka all törst?
Allt detta kan verkligen kännas som alltför fantastiskt för att vara sant.
Jesus själv var medveten om att det han sade var svårt att tro på.
Han väntade sig inte heller att hans lärjungar direkt skulle fatta det han lärde dem. I Johannesevangeliet säger han till dem: ”Ni förmår inte ta emot det nu, men när han kommer, sanningens Ande skall han vägleda er med hela sanningen”.
För att lärjungarna skulle kunna tro på det otroliga, var det nödvändigt att Jesus gav dem sin Ande, det allra djupaste av sig själv.
När de får hans egen Ande, Jesus eget sätt att tänka, bedöma och känna blir plötsligt det otroliga naturligt och självklart. Samtidigt fortsätter det att vara otroligt vackert och gripande. Det är som att ytterligare en dimension öppnas för lärjungarna.
Jesu Ande är på samma gång Faderns Ande. När den heliga Ande utgjuts är det både Faderns och Sonens innersta liv som strömmar ut över världen och in i lärjungarna. Gud har liksom gjort en läcka i sitt treeniga väsen, en läcka som aldrig någonsin kommer att lagas eller täppas igen.
Genom den flödar Faderns och Sonens Ande ohejdat ut över mänskligheten. Sedan pingstdagen har den strömmat ut över människor över hela vår jord. Och den strömmar över dig och mig just nu och om vi vill, kan vi låta den skölja över oss, vi kan dricka i övermått och på så sätt få del av hela Guds fullhet.
Då får ordet liv, det otroliga blir självklart och vi får komma inför Guds ansikte så som vi är, tacka för allt vi får och be om förlåtelse.
 

 

Fredagen den 7 juli 2017 kl. 14:42

Betraktelser/reflektioner | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

Betraktelser/reflektioner

HSP

Predikningar

Återbruk

Arkiv

 2018

 2017

 2016

 2015

 2014

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.